Wilda har varit väldigt ostabil de senaste veckorna. Glädje och skratt har snabbt bytats ut mot oro och tårar. Jag har varit så nära ett nervsammanbrott som jag aldrig tidigare varit. Har haft tankar jag skäms något oerhört över trots att de är fullkomligt oegoistiska eller illa menade.
Alla i arbetsgruppen har nu varit med om akutsituationer. Vissa agerar som önskat medan andra fått hjärnsläpp eller panik. Inget onormalt eller oväntat....men usch så dystert. Alla är nojjiga och på helspänn hela tiden. Förväntar sig det värsta och är helt slut efter sina arbetspass. Inte minst jag som får jobba 24 h per dygn trots assistenter. Kan inte sova ordentligt. Antingen för att jag tillkallas eller för att jag ligger och väntar på att larmet ska tryckas på.....Ett nervvrak. Assistenterna mår såklart inte bra. Jag förstår dem. Det är INGEN som vill att det ska hända något under just deras arbetspass. För faktum är att en dag kommer Wilda att gå bort-under just någons arbetspass. Fruktansvärt sant.....
INGEN ska behöva klandra sig själv eller behöva gå och tänka på vad man kunde gjort för att förhindra det. Men det spelar ingen roll. För man kommer känna och tänka så oavsett. Både som assistent och som förälder. Men ingen ska BEHÖVA känna så. Jobbigt för alla. Alla fäster sig vid denna lilla speciella prinsessa. Men vem ska finnas där för assistenterna då de behöver någon att prata med när något obehagligt hänt?? Och vem ska finnas där för dem den dagen då det värsta hänt????
Stackars assistenter...men även stackars oss för att vi ska vara så jävla mänskliga och gå och tänka på assistenterna oxå. Ibland önskar man att man var en empatilös människa-Nej ...jag är nog stolt över att vara just som jag är. Därför har vi oxå valt världens bästa assistenter.
Vår älskade dotter föddes med kejsarsnitt i v 35+3 den 23 / 1 2010. Vi såg direkt att lilla Wilda var unik på många sätt. Den 28 / 1 fick hon Diagnosen Full Trisomi 13. Vår värld rasade samman och nu försöker vi få vardagen att fungera och njuter av varje sekund vi får tillbringa med Wilda. Hon finns hos oss endast på lånad tid ......Hon är vårt mirakel.
5 kommentarer:
Kan inte HAB erbjuda psykologhjälp även för assistenterna? Förstår att det är jobbigt även för dem när det blir akuta situationer där utgången är oviss. Samtidigt kan ju inte du vara den som finns för dem när de behöver prata.
Tänker på er så mycket, kram
Att tänka som du gör är helt normalt, bara det att man inte alltid vågar erkänna det. Men gör man det så är det fler än en själv som tänkt hemska tankar nån gång som man inte alls menat... men dom dyker bara upp o man kan inte göra nåt åt det.
Kan aldrig sätta mig in i er vardag man kan bara försöka förstå... men jag vet att du tillsammans med familj och assistenter kommer fixa detta, så länge man orkar och vågar prata om det så blir det alltid lite lättare. Du ska vara stolt över dig själv för att du även bryr dig om assistenterna, du fixar och donar för att Wilda ska ha det så bra som möjligt och hon kan inte ha några bättre föräldrar än just er, glöm aldrig det!
varma kramar/helena
Förhoppningsvis får de stöd från sin arbetsgivare när de behöver! Det är härligt med empati, ibland undrar jag vart allt kommer ifrån - det är som om man tränar upp sin förmåga! Kram Jenny
Förstår att ni har det riktigt tufft, tänker på er.
Kram kram!
PS! Melvins fina mössa har kommit, tack!
Jag arbetar som assistent till två olika personer och vi som personal kan få stöd och råd. Jag tänkte att det kanske skulle passa dina assistenter som har en tuff arbetssituation. Jag har själv fått gå på ett par samtal med en specialutbildad coach. Du som är mamma till Wilda kan ju inte fixa och ordna allt för att det ska vara bra. Be ditt assisansbolag eller om du har assistans genom kommunen att de måste erbjuda assistenterna stöd i form av exempelvis en kurator. Kanske kan detta vara något som passar er?
Millan
Skicka en kommentar