Många tankar

Har varit många långa arbetspass de senaste dagarna därav bloggtorkan.

Fick en kommentar från en läsare:

Hej! Härligt att läsa att ni får så mycket positivt av bloggläsarna och av folk ni möter på gatan. Jag följer din blogg och jag har ju också ett barn som vi inte vet hur länge vi får behålla. Jag kan tycka att du är jättemodig som vågar skriva om Wildas vardag, jag själv känner mig allför ofta integritetskränkt när jag har talat med nygfikna mäsnniskor som inte har nån skam i kroppen och frågar ut mig om allt som rör vår lilla. Jag hatar tanken på att det skvallras som oss. Men du kanske har en poäng i att blogga, du väljer ju bara vad du själv vill skriva, eller hur tänker du, hur skyddar du dig mot jobbiga människor? Jag är i alla fall väldigt glad att du delar med dig av ditt och Wildas liv, det har gett mig mycket tröst. Kram

Jag kan säga att det inte alltid är lätt. Ibland vill vi bara gömma oss och då gör vi det. Vi ger oss inte ut i andras vardag om vi har en dålig dag eller inta vill eller orkar hanskas med allas blickar eller frågor. Sedan väljer vi alltid vad vi vill svara på eller berätta om. Oftast talar vi aldrig någonsin om hur dåligt vi ibland mår för vi vet vilka svar vi får då och det är inte dem vi vill höra. Bloggen har blivit en räddning för mig. Här kan jag skriva om allt jag inte vågar berätta. Här kan alla läsa innan dem frågar.
Dessutom är Wilda en gåva.EN gåva jag inte vill vara ensam om att få del av. Hon har så mycket att lära inte bara oss utan alla runt omkring. Vi är många som påverkas av hennes styrka och kämparglöd.
Och den dagen hon känner att hennes uppdrag här är slutfört och flyger vidare på sina vingar så hoppas jag att det är många som finns där och redan vet utan att vi behöver säga något. Som inte bara sörjer med oss utan även kan glädjas med oss i vår sorg. Glädjas åt alla de fina stunder och minnen vi fått och skapat med vår prinsessa.För att vi fått ta del av en ängel, något större, mäktigare. För det är det hon är.
Större än någon av oss.