Ingen större lust att uppdatera egentligen.Känner mest ett ansvar mot er läsare att tala om att Wilda lever iallafall. Att vi alla lever....Om man kan kalla det att leva.
Wilda är inte sig själv.Har blödande tarmar.Fått i sig en HEEEL tesked mat idag.Låg puls, trött, blek......Har varit en del pådrag då hon krampat och slutat andas i dagarna.
Om min stora tjej Felicia har ni ju läst på hennes blogg.
Pratat med henne och frågade henne varför och vad hon ville för jag och Jesper hade redan tagit ett beslut. Hon ska bo hos sin pappa. I nästan ett och ett halvt år har jag kämpat dagligen med Felicia i hennes sjukdom. En kamp som varit jävligt svår och jobbig för oss alla i familjen. Vi har dock kommit en lång väg. Och med tanke på att vi även haft Wilda samt övriga barn så har vi verkligen kommit en lång väg. Men inte tillräckligt. Varje gång vi behövt vara på sjukhus med Wilda har Felicia gått tio steg bakåt.Hon skadar sig själv på ett eller annat sätt. Det fungerar inte längre. Nu var det droppen.
Som tur är så var vi alla rörande överens. Felicias pappa, Felicia och jag och Jesper.Nu får Felicias pappa fortsätta den dagliga kampen med Felicia.Hoppas han kan hjälpa henne dem där sista stegen till ett tillfrisknande. Känns tråkigt och ledsamt.Men det enda rätta.
Men varför känner jag då mig så misslyckad??? Jag klarade inte av att göra min dotter frisk. Klarade inte av att skydda henne.Spelar ingen roll att jag verkligen försökt göra allt jag kan.Känner mig ändå totalt misslyckad.
Tänk om jag nu då inte lyckas få Wilda bättre. Vad gör det mig då?? Svara inte. Vill nog inte veta.
Så nu vet ni.....lite iallafall.
Vår älskade dotter föddes med kejsarsnitt i v 35+3 den 23 / 1 2010. Vi såg direkt att lilla Wilda var unik på många sätt. Den 28 / 1 fick hon Diagnosen Full Trisomi 13. Vår värld rasade samman och nu försöker vi få vardagen att fungera och njuter av varje sekund vi får tillbringa med Wilda. Hon finns hos oss endast på lånad tid ......Hon är vårt mirakel.
27 kommentarer:
Önskar så att jag kunde hjälpa till.avlasta.
har själv många barn o vet att allt sådant e guld värt.ta dom andra barnen till en lekplats.Komma med färdig mat ta dammsugaren på en vals....
Känner inte er men följer bloggen o tänker o ber.Håller mina tummar för prinsessan
kramar
Åhhhh vad jag fick ont i mitt hjärta nu.. DU, JUST DU är den bästa mamman för alla dina barn!!!
Om ni är överränns alla om Felicia så är det ju bra, eller hur? Har läst hennes blogg...:(
Hon har en pappa som också kan ta ansvar och passar det bäst just nu så får det va så!
Var nu stark för älskade lilla Wilda<3
Allt kommer att bli bra, vi kan inte tro något annat!
Bamsestor kram till er alla
Tack för att du orkar berätta! Du är en enormt stark mamma. Ta hand om dig själv och tillåt dig tycka att livet är orättvist. För det är det!! Det är INTE dig det är fel på. Glöm aldrig det!
Kram Eva
Kan inte annat än hålla med dom andra ni är toppen föräldrar GLÖM inte det,Kramar till er alla fr Sundsvall
Bra beslut angående Felicia och att ni alla är överens:)
Att känna sig misslyckad, tyvärr allas mammors känsla över sina barn. Man vill ju som mamma alla sina barn väl och ve:) Du är enormt stark som mamma och med all den kärlek du ger (även oss bloggläsare) hoppas och ber vi att allt slutar som i sagans värld.
Massor av styrkekramar
Jag känner att det är min tur att kommentera nu. Jag har läst din blogg i lite mer än en månad och jag måste säga att jag är imponerad över hur DU, hur NI orkar kämpa. Jag har även läst Felicias blogg och tycker att ni förtjänar all kärlek i världen. Hoppas att du orkar uppdatera du är otroligt stark och duktig och ger aldrig upp. Tänker på er!
KRAM, Ellinor
Det är en tung börda du bär,
Jag ber till Gud att Wilda får finnas kvar ett tag till på jorden o att Felicia blir frisk i sin anorexia!
Många kramar från V!
Skickar en enorm styrkekram till er! Ni kommer klara det här! Tänker på er varje dag och gråter för er skull <3
Hej!
Jag blir så ledsen när jag läser idag. Jag hade önskat att ni mådde bättre! Du är den starkaste mamman jag någonsin har mött. Jag menar det Pernilla! Jag önskar att du ALDRIG kände dig misslyckad! Du kan inte finnas hos alla barnen på en och samma gång. Är ni alla överens om att Felicia ska bo hos sin pappa så är det väl bra? En dag kommer hon förhoppningsvis att vara kvitt sin anorexi och ni kan se tillbaka på det med en lättnad som visar att det gick att bli fri från demonen. Ang Wilda så vet jag inte ens vad jag ska skriva egentligen. Ni finns där för henne! Ni tar till vara på varje minut ni får vara tillsammans. Andas in doften av er Prinsessa för den behöver ni. Hon behöver det. Men allt det där vet ni ju redan. Det lilla jag kan göra är att skicka styrka i massor till er! Och det gör jag!
Kram Nina
Ibland kräver det mer styrka och mod att erkänna att man behöver hjälp. Är själv storasyster till en lillasyster med självskadebeteende, vilket hitintills yttrat sig i att hon skär sig själv, ätstörningar (pendlar mellan självsvält och hetsätning), drogmissbruk och självmordsförsök. Det är jobbigt att följa hennes kamp med sina demoner, och det har varit ännu jobbigare när vi fått följa den på avstånd då hon varit inlåst på barnpsyk och behandlingshem. Men ibland är det rätta att inse att man inte kan göra allt, utan låta andra hjälpa till att dra.. Ni som familj har många tunga stenar att dra, så jag tror det är rätt att låta hennes pappa dra lite extra. Plus att miljöombyte kan hjälpa.. Hoppas att allt går bra för era underbara kämpar till barn!
Jag tycker inte du ska känna att du måste uppdatera för våran skull. Nu ska ni tänka på er själva o familjen inte era läsare. Vi får tids nog veta vad som händer. Lägg energin på er själva, det är extra viktigt i en stund som denna. Ha inte dåligt samvete varken mot oss eller någon annan utomstående.
Du ska inte ha dåligt samvete för din egen del heller för den delen! Du har kämpat o gett din kärlek till _alla_ men ibland räcker det inte, vad man än gör o hur man än gör det men det är INTE ditt fel!! Det finns en mening med allt som sker, det är jag övertygad om och tids nog får ni svaret på "varför".
Ta hand om varandra nu o känn ingen stress över bloggen, vi finns kvar!
Massor av kramar från Lena nere i Örkelljunga
Mitt hjärta blöder för er skull. Jag tänker på er och jag inget annat än att beundra er. Och Nill förösk att inte känna dig misslyckad. Du är en toppenmamma. Om jag haft dig som mamma hade jag varit så stolt över att kalla dig min mor. Ni gör ett toppen jobb.
Styrkekramar Jill
Sänder alla mina tankar till er i detta svåra ni går igenom och hoppas av hela mitt hjärta att er lilla tjej tillfrisknar fort.
Å du ska inte känna misslyckande, absolut inte! Jag vet att man gör det som mamma det ligger i våra gener att vi ska klara allt. Men ingen är någon super heroe.Du har klarat mer än vad som är mänskligt att ens klara tycker jag och du har gjort det med bravur. Har ju följt din blogg ett tag och jag beundrar att du står upp. Så ha inte dåligt samvete!!
Tycker ni tagit ett rätt beslut med tanke på hur er situation ser ut för du ska orka med. Vad händer om du brakar? Just nu har du så det räcker och mer kan man inte göra då och du måste vara rädd om dig själv med.
Så jag säger som någon längre upp här att det är svårt att få till ord för vad ni går igenom .
All styrka och energi till er nu och med hopp om att ert lilla hjärta tillfrisknar fort.
Kramisar i lass till er alla //Cattis
Sänder alla mina tankar till er i detta svåra ni går igenom och hoppas av hela mitt hjärta att er lilla tjej tillfrisknar fort.
Å du ska inte känna misslyckande, absolut inte! Jag vet att man gör det som mamma det ligger i våra gener att vi ska klara allt. Men ingen är någon super heroe.Du har klarat mer än vad som är mänskligt att ens klara tycker jag och du har gjort det med bravur. Har ju följt din blogg ett tag och jag beundrar att du står upp. Så ha inte dåligt samvete!!
Tycker ni tagit ett rätt beslut med tanke på hur er situation ser ut för du ska orka med. Vad händer om du brakar? Just nu har du så det räcker och mer kan man inte göra då och du måste vara rädd om dig själv med.
Så jag säger som någon längre upp här att det är svårt att få till ord för vad ni går igenom .
All styrka och energi till er nu och med hopp om att ert lilla hjärta tillfrisknar fort.
Kramisar i lass till er alla //Cattis
Millan: Åh, vad livet är kämpigt för er just nu. Och stackars lilla Wilda som drabbats av magproblem utöver allt det andra. Hon som har kämpat så tillsammans med er i familjen för att komma så här långt. Håller tummarna för att det snart vänder på rätt håll och att hon blir bra i sin mage. Vi är många som följer er i kampen.
Jag är själv mamma till några barn och det är inte lätt att vara en bra< mamma till alla barnen alltid. Kan bara tänka mig hur svårt det är att räcka till när man har ett barn som kräver mer än det vanliga. Men huvudsaken är att man är "GOOD ENOUGHT" som förälder.
Pernilla, du gör ett fantastiskt jobb som mamma! Jag vet vad det kostar på att kunna ta beslutet att Felicia ska vara hos pappa, men i situationen ni är i har du ju inget val. Du kan helt omöjligt räcka till för alla. Bra att Felicia själv tycker det är ok, men det hade varit rätt iaf. Du kan inte vara på två (sju) ställen samtidigt, det är en fysisk omöjlighet. Nu får Felicias pappa ta över det akuta och kollen. Försök att inte känna dig skyldig - du har absolut ingen anledning till det! Du visar ju om möjligt ännu mer hur mycket du älskar Felicia, och du lämnar ju inte henne i sticket på något sätt.
Du är INTE misslyckad! Du är en fantastisk mamma i en omänsklig situation och så mycket vet jag att efter ha följt er så länge, att Felicia älskar dig otroligt mycket, lika mycket som du älskar henne. Båda måste ni lägga bort skuldkänslorna, ni är så fina båda två.
Jag hoppas och tror fortfarande att Wilda kommer att gå segrande ur fighten, hon är är lika tuff som sin mamma och storasyster..
Massor av kramar ♥
Vilka enorma kämpar ni är hela familjen <3
Förstår att det måste kännas tungt o som ett misslyckande, men kom ihåg fina Pernilla, att ingen kan inte göra mer än sitt bästa, o de har du verkligen gjort. Du är inte misslyckad alls, tvärtom!
Stora, varma styrkekramar till er allihop!!!
Hälsningar
från en medmänniska som ofta tänker på er <3
Ni är i mina tankar och böner
Sänder massa styrkekramar till Wilda & hennes familj som kämpar mot alla motgångar!!! Följer denna blogg dagligen & önskar att de vänder för Er & att ni snart får lugn & ro & bara njuta av eran härliga familj!!!
Kramar i massor Lina
har läst din blogg sen paow länkade den!
först vill jag säga att jag förstår att felicia inte alls har det lätt. jag är själv 15 år, och för ett år sen var jag inte långt ifrån att få anorexia.. men jag kämpade, och nu är jag hur frisk som helst!
sen vill jag också säga att jag verkligen BEUNDRAS över hur OTROLIGT STARK NI ÄR som kämpar såhär bra! fortsätt med det!
sänder alla mina tankar till hela familjen, och hoppas för mitt liv att lilla wilda överlever! kram ♥
Finner inga ord...skickar era massor av styrkekramar./LO
Mamma, det är inte du som misslyckats... Det är JAG
Älskar dig av hela mitt hjärta!
Och ja, jag ska med till Lalandia :P men jag har ju redan sagt till dig att pengarna är slut på mobilen så jag kan inte messa tillbaks!
Du är en enastående lögnerska.
Men det bjuder jag på.
Spontant känner jag att Felicias sjukdom har ett starkt samband med Wildas sjukdom och hur hon mår. Hur hela familjen mår. Jag tror det blir perfekt att hon bor hos sin pappa för hon behöver ro och trygghet.
Anonym: Felicia blev sjuk innan Wilda föddes. Stora konflikter mellan mig och hennes pappa samt mellan Felicia själv och hennes pappa var det som fick sjukdomen att bryta ut. Detta är inget som bara kom pang på.Jo anorexian kanske men hennes mående kom ju av 6 års tid som skilsmässobarn.En tid som varit fylld av konflikter. Jag hoppas såklart att Felicias pappa kan hjälpa Felicia i sin vardag och att han och Felicia inte faller tillbaka i gammalt mönster.
Det gör dig till en stark mamma som vet vad som är bäst för dina barn och som handlar därefter.
Kram
hejsan!
Jag läser båda er bloggar. och bara för att du har fullt upp gör det dej verkligen inte till en misslyckad mamma. Du har klart av så mycket ingen vanlig persons skulle klara. Så många fin barn du har krävs en stark och bra mamma utan tvekan. 2 svårt sjuka barn tar med på krafter än vad man har, och du ska vara stolt som klrat det. Det är inte fel att be om hjälp, och erkänna att man inte kan hjälp tillräckligt. UTAN det är det som gör en till en bra mamma. Tanken på att u vill ditt barn bättre n att säga att du kan allt själv ;) så stå på dej du är stark, du har all min uppmärksamhet läser era bloggar och väntar på uppdateringar. Puss lila tösen från mig hoppas det blir bättre snart! <3
/ Linda
http://lovehurtssomtimes.blogspot.com/
Skicka en kommentar