Vad jag önskar att vi kunde slippa assistenter. Det är så fruktansvärt jobbigt och påfrestande att hela tiden vara beroende av andra. Speciellt jobbigt är det om man som föräldrar/familj inte får någon som helst förståelse.
Jag har några frågor till er som arbetat som assistent åt barn eller är förälder till barn som haft assistenter:
Vad bör man tänka på som assistent? Vad förväntas av en assistent. Vad kan vi som föräldrar förvänta oss och/eller kräva av en assistent. vad ska vi föräldrar slippa behöva utstå av en assistent?
Jag önskar bara att Wilda slutade krampa, slapp syrgas, sluta få apneèr...så vi kunde slippa vara beroende av andra. Vill kunna ta hand om mina barn själv.
Ni som svarar på mina frågor ska vara ärliga och anonyma kommentarer läser jag men publicerar inte om dem är elaka.
Kramis
Vår älskade dotter föddes med kejsarsnitt i v 35+3 den 23 / 1 2010. Vi såg direkt att lilla Wilda var unik på många sätt. Den 28 / 1 fick hon Diagnosen Full Trisomi 13. Vår värld rasade samman och nu försöker vi få vardagen att fungera och njuter av varje sekund vi får tillbringa med Wilda. Hon finns hos oss endast på lånad tid ......Hon är vårt mirakel.
11 kommentarer:
Monika heter jag, och jag arbetar som assistent åt en 8-årig flicka (multifunktionshindrad med grav cp-skada som grund) och har så gjort sen precis innan hon fyllde 2 år. Jag har nog aldrig kommenterat här innan, trots att jag följt Wilda en längre tid.
Tänkte göra ett försök att besvara dina frågor, och det är inte helt lätt insåg jag. Svaren blir förstås helt utifrån mina egna erfarenheter och perspektiv - och jag tror att det finns hur många olika svar som helst som är "rätt". Det beror helt på barnet ifråga, barnets familj, hur man själv är, you name it.
Men i alla fall. Nu kör vi. Jag anser att man som assistent alltid måste ha i bakhuvudet att man faktiskt befinner sig i någon annans hem när man är på sin arbetsplats. Att det inte är lätt för dem som bor där att hela tiden ha någon annan hemma. Att aldrig riktigt få vara ifred. Även om man kommer bra överens med sina assistenter så är de inte en del av familjen.
I mitt fall förväntas det av mig att jag ska vara flickans armar och ben, dvs assistera henne i vardagens alla moment - matsituationer, hygien, förflyttning, lek, på-/avklädning, medicinering etc. Allt som hon själv inte kan göra på egen hand. Jag förväntas vara uppmärksam på hennes signaler och kommunikation - se till hennes bästa, med andra ord. Hon ska få möjlighet att påverka, att göra saker hon vill och på det sätt hon vill. Åtminstone i största möjliga mån; hon är trots allt ett barn och kan inte få sin vilja igenom alla gånger. Men jag är där för hennes skull, för att assistera och hjälpa så att hon kan utvecklas vidare. Inte för att uppfostra henne.
Det ovan besvarar väl också ganska mycket frågan om vad ni föräldrar kan förvänta er av oss assistenter. Att vi är lyhörda, att vi förstår syftet med vårt jobb, att vi VILL göra det vi gör och brinner för det. Att varje barn och familj är olika och att det inte går att jobba exakt likadant på två olika ställen.
Vad ni föräldrar ska slippa utstå? Naturligtvis elaka kommentarer/uttalanden, assistenter som inte sköter sitt jobb (misstag kan alla göra, men gör man sitt bästa för att sköta sitt jobb blir misstagen färre och inte lika stora, i Wildas fall kan ju varje misstag vara livshotande och då är det ÄNNU viktigare), eller som inte förstår kraven som ställs på dem. Ni föräldrar är de som känner ert barn bäst och vet vad som funkar och inte funkar, det är ni som bestämmer. Ni ska inte behöva försvara de uppsatta kraven inför assistenterna.
Det här är vad jag spontant kommer på, och det är som sagt helt och hållet ur mitt perspektiv, utifrån mina egna erfarenheter från just MITT jobb. Som sagt så är varje assistentjobb unikt, och det finns säkert lika många svar som det finns brukare. Hoppas åtminstone att det här kan vara en liten hjälp.
Kram!
Hej.Jätte bra fråga om vad som förväntas av en assisten och av föräldrar.
Jag är själv assisten till min egen son. Och min man oxå men inte i samma utsträcknig.
Vi har fått biviljat 24 timmar men använder inte allt.
Jag har svårt att se mig själv med assistenter här dygnet runt. Lite låst i minna egna tankar.
Av just det du undrar om...
Vad förväntas av dom och av oss. Hur ska allt fungera. Ja många frågor att fundera över.
Hoppas det kommer många svar på din fråga. Är nyfiken på dom.
Trevlig helg
Hej...säger som Monika: jag följer Wildas blogg men skriver inte så ofta.
Det som måste vara självklart är ju att assarn är hos er för att hjälpa er och framförallt lilla Wilda till att ha ett så bra liv som det bara går!!!
Detta är deras jobb!!!
Respekt...Empati...Ansvar det är väl en del av dom kriterier som är ett måste för att arbeta med människor!!
Det är ni som är deras "arbetsgivare" å inte tror jag att dom på ngt annat arbete går in till sin chef och är elaka å otrevliga.
Visst ska man kunna diskutera och prata om olika situationer som rör arbetet men det ska också vara det enda, sina personliga åsikter om er ska inte blandas in i arbetet!!!!
Krama lilla Wilda och så hoppas jag att det löser sig för er till det bästa // Kram
Hej på er!
Som ni vet så har jag jobbat som assistent åt A i över 8 år och som sagt....det är inte lätt för någon av parterna. Assistenterna är i någon annans hem och ni har folk hos er dygnet runt. Dock har assistenterna valt sin plats vilket inte ni har eftersom ni är tvungna att ha hjälp till lilla Wilda.
Som assistent ska man vara smidig och märkas så lite som möjligt samtidigt som man gör ett bra jobb. Det som förväntas av en bra assistent är att de känner ett STORT ansvar för det de gör och att de har respekt för familjen och ABSOLUT inte pratar om dem "ute".
Ni som familj kan kräva att assistenten sköter sitt jobb professionellt, passar tider och respektera familjens situation. De ska inte "fnissa och flumma runt" utan uppföra sig på ett moget sätt.
Ni ska inte acceptera en assistent som inte sköter sig......typ inte passar tiderna, är "sjuk" ofta, pratar i mobilen i tid och otid och givetvis inte tar hänsyn till er som familj.
Wilda ska prioriteras som nummer ett och sen är det övriga familjen.
Ha det gott. Vi kanske ses i sommar.....vem vet?
Kramar Annica!
Har själv jobbat som assistent åt en pojke med gav CP-skada samt många och stora kramper. Tror mamman i den familjen beskrev situationen bäst- "det är otroligt skönt när sista assistenten går fredagkväll på vår assistentfria helg, men också otroligt skönt när den första assistenten kommer måndag morgon". Att vara beroende av något som underlättar samtidigt som det skapar nya problem.
En assistent skall veta när den skall smälta in i bakgrunden likt en blomma på tapeten och när det passar sig att ta plats.
Skall veta att den ARBETAR även om arbetsplatsen råkar vara i ett hem och att samma regler gäller som på 'vanliga' arbetsplatser. Passa tider, skilja på privatliv och arbete (inget skitsnack, inte använda förälder som kurator/vän i nöden), mobilanvändande bara i nödfall.
Skall göra det som är extra på grund av handikappet (medicinering, skötsel av rullstol etc) samt göra det som brukaren hade gjort i vanliga fall (en 3åring städar inte sitt rum, medans en 13åring gör det).
Kämpa vidare- ni är otroligt starka!
tja...vad VILL ni kunna kräva?
JAg har arbetat hos flera som assistent, och inget ställe är det andra likt eftersom alla människor är unika.
För mig är det ett jobb. Inget jag låter inkräkta på mitt privatliv. Må låta hårt, men jag har en egen familj att ta hand om. Är jag ledig kopplar jag så¨ledes bort min brukare sas.
Är professionell i mitt jobb, men största lojaliteten ligger hos brukaren. Dvs barnet jag assisterar, INTE föräldrarna.
Men som sagt, vill gärna veta vad ni tycker man kan kräva, det är lite svårt att svara på en sån fråga annars...
Det e brukarens förlängning man är inte föräldrarnas, man e inte där för att underhålla övriga familjen eller så.
Man håller sig till arbetet med sin brukare, man varken städar eller diskaar hos barnets föräldrar, eller tar hand om andra barn i familjen...inte så konstigt eg.
Svårt... Jag har jobbat som assistent hos en ung person & det var inte lätt. Mamman i familjen var så bitter på sin situation, hon var riktigt elak mot mej när jag råkade nämnde mina friska barn. Det borde jag naturligtvis inte gjort men det är ju det man gör, arbetskamrater emellan. Visst hade hon all anledning att vara bitter MEN hon hade ingen rätt att bli elak mot mej & hatisk mot MINA barn! Jag som gjorde allt för att hennes barn skulle ha det bra men det var mitt JOBB, jag hade ett eget liv som jag gick till efter arbetspasset.
Jag säger absolut inte att det är såhär för er, jag läser din blogg varje dag och ni gör verkligen allt för er ögonsten Wilda!!
Tyvärr har assistentjobbet låg status så det är svårt att hitta bra personal (?), synd för det är ett viktigt & ofta underbart (men svårt) jobb!
En assistent är till för brukaren och inte föräldrarna. En ass är anställd av kommun/privat ass företag, INTE av föräldrarna! Det är arbetsgivaren som sköter schema, löner, personalfrågor. Ass ska synas men inte märkas. Ett svårt yrke men sååå givande, om man tillåts sköta sitt arbete och inte styrs av föräldrar/släktingar. Självklart kan föräldrarna ha åsikter och så, men inte så att det påverkar arbetet. Att diskutera sitt privatliv med sina arbetskamrater gör man väl på alla arbetsplatser - om man vill.... Tyvärr styrs många assistent-arbetsplatser av just föräldrarna/släktingarna. Och många gånger blir vi ifrågasatta angående våra kunskaper...
Ja, en assistent är anställd av bolaget/kommunen men ofta är någon av föräldrarna ARBETSLEDARE och ansvarar då för schemaläggning, ordna vikarie och till viss del personalfrågor.
Sen är det ju så att proffsen är föräldrarna och har man svårt att ta att de lägger sig i kanske det är bättre att ta anställning som PA hos en "kund" som bor själv och inte hos ett barn. Kanske svårt att förstå att det det tar tid att släppa på ansvaret kring sitt handikappade barn och överlåta det åt andra men i min värld är det högst naturligt att man som mamma ibland lägger sig i lite väl mycket. Som assistent får man acceptera att det inte är något personligt utan bara omtanke för sitt barn.
Hej på er!
Har under många år jobbat som assisten åt en pojke med dygnetrunt personal.Förstod verkligen vilken bördaför familjen att ha oss assistener i sitt hus jämt.Vi var bra på att hålla oss undan o bara finnas till när det va dax att kliva fram o göra en insats.Många många gånger var det otroligt jobbigt för assistent gruppen då mamman inte alls ville ha oss där o sa o gjorde saker mot personalen som inte alls va ok.Hela gruppen fick gå på psykolog träffar för att prata av oss allt vi fick va med om.Jag sa upp mig i lagom tid för va jag klarade av.Alla tankar till er o förstår hur jobbigt det är med folk jämt men oxå en varm tanke till alla assistenter ute i vida världen som gör ett fantastiskt jobb även om man ibland känner sig sim inte vatten värd
Skicka en kommentar